En augustidag 2007 anlände jag till Växjö Station med den stora packningen jag ensam släpat 70 mil genom landet. Växjö – en stad jag endast passerat som genomresande. Varför? Jag kände ju inte en människa söder om Stockholm. Ska man genomgå en förändring ska man göra det ordentligt. Dessutom fanns ju inte EBD någon annanstans. Nu, juni 2010, är jag kanske inte en ny person – men en desto mer självsäker ung kvinna.
Universitetsstudier var något stort, svårt och läskigt när man i gymnasiet funderade över sin framtid. Blod, svett och tårar, långa nätter med högar av böcker var bilden åtminstone jag hade. Jag ska inte säga att jag inte gråtit av frustration när tidsplaner svikit mig, men jag kan ärligt säga att jag mer njutit än fällt tårar. Jag gillar akademin, traditionerna, forskningen och framförallt har de ämnen jag läst varit precis vad jag funnit mest intressant. Och se där – nu var det avklarat. (Tillsvidare)
Jag tror att större delen av min vakna tid går åt att bearbeta ångest. Det är något bra – jag anser det vara ett tecken på utveckling. Under min studietid har ångesten bestått av att vänja sig vid ensamhet, press, socialt leverne, yrkeskultur, ja – allt. Jag var mycket ung när jag började mina studier, och till åldern är jag inte särskilt mycket äldre nu, dock har jag fått vara med om mycket under dessa tre åren – Men framförallt har jag gjort mycket. Ett omfattande marknadsföringsprojekt, en entreprenörsjakt, seminarium, föreläsningar, nätverksträffar och många andra miniprojekt. Saker som jag inte alltid känt mig bekväm med innan genomförandet, men som har utvecklat mig mycket och hjälper mig uppnå mina högt uppsatta mål. Det är tur att jag har/har haft människor som stöttat mig.
Campus är en trygg bubbla, ett stort hem jag delat med 5000 andra. Här har jag haft en Campusfamilj, de absolut närmsta är självklart Ervin, Anna, Ida och Samantha. Då jag inledningsvis hade bott de första 10 dagarna på ett vandrarhem i min resväska flyttade jag in i min första egna lägenhet. Det kändes helt ok och jag trivdes i mitt lilla rum med pentry. Stallvägen 18 gänget gjorde att det kändes lite som ett kollektiv. Efter att jag råkat fästa mig alldeles för väl vid min charmige klasskompis Ervin flyttade vi till andra sidan Campus och har sedan dess levt i vår luftiga fina tvåa på 64kvm. Studentlyx såhetteduga. Ervin förtjänar det varmaste tacket - mycket av det jag genomfört och upplevt hade jag inte gjort om det inte vore för honom. Det är synd om er som inte känner honom.
Sakta men säkert har jag avancerat min arbetsbelastning under studietiden. Årskurs ett bestod mestadels av att lära in studiemetodiken, i årskurs två åtog jag mig en projektledarroll för ett större projekt samt började ta några småuppdrag. Årskurs tre skulle vara avstampet där jag fokuserade på mig själv och förberedde mig för livet efter studierna. Utmaningen bestod av att jag istället för att jobba i grupp ville bevisa att jag klarade av samma uppgifter på egen hand samtidigt som jag skulle avsäga mig alla andra uppdrag och njuta av min sista studietid - det hände ju icke. Åtminstone våren har varit sjukt fullspäckad. Uppdragen har varit många samtidigt som jag jobbat enskilt och försökt öppna dörrar för sysselsättning efter studierna (dvs. sökt jobb). Den senaste månaden har varit allt annat än smärtfri och jag har aldrig kunnat tänka mig att jag kunde bli såhär trött.
MEN: Jag gjorde det! (Även om jag har en bit kvar på min utomordentliga uppsats) Jag är en rockstar - en superstjärna!
Examenshelgen har varit helt fantastisk. Vi inledde med ett trevligt och givande slutseminarium i torsdags. Det var roligt att få umgås med den numer lilla klassen bestående av de 20 individer som klarat sig igenom utbildningen (från början var vi närmare 55 st). Dagen för den stora examensbanketteten inledde jag med en anställningsintervju för att smaka på livet efter och stylades sedan av min goda och duktiga vän Viktoria varpå vi var redo för festligheter. Vi hade strålande solsken och kunde tillsammans i klassen sitta utomhus och äta god plockmat och dricka Champagne. Banketten var bra, vi hade utmärkta platser. Trots tidig start på dagen orkade vi dansa oss igenom efterfesten på gamla Sivans.
Vår vackra Examensceremoni som Ekonomihögskolans ängel Erika hade kämpat för att göra storslagen kändes som en begravning (om man bortser från diplomeringen). Den var stilla och fin, jag satt alldeles intill solisterna och kunde känna vibrationerna från cellon. Rummet var samlat med människor som skulle försvinna ur mitt liv. Jag kanske inte kände alla, men de har levt i min trädgård de senaste åren. Närmast mig satt klassen - En brokig skara som haft stor betydelse i min utveckling. EBD:are är kända för sina starka och udda personligheter och vår avgångsklass var inte sämre.
Jag är 23 år (om två veckor) och jag har en Bachelor examen i Business and Economics. Jag har hela världen att upptäcka med en intressant ryggsäck!
Nu är det bara att fundera ut vilken väg som ska väljas.